Krönika. Stefan Sundström.

2020-01-20 19:00
Puffetikett
Dagens ETC

Det kanske låter flummigt, men vi måste bygga nätverk under radarn

All förändring sker under­ifrån, den byggs organiskt. Själva omstörtandet av gamla ruttna makter sker efter en lång tid av ett alternativt systems framväxt under maktens radar.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Allt liv hänger ihop. Rycker du undan ett liv så påverkas alla andra liv. Mer eller mindre. Det pågår hela tiden.

Flummigt va?

Jag är gammal flummare.

Förr kallades jag för Steffe Flum.

Det var inte så att jag var mobbad eller så, det här ska inte bli ännu en infleuncerflash om hur utanför jag var, hur det på nåt sätt skulle ge mej anledning att från min priviligierade kulturarbetarposition få går runt och döma andra.

Samtidigt vara dryg mot taxichaufförer och servitriser, bara för att jag väljer att tro att jag fortfarande är underordnad alla andra människor. Det finns nämligen såna kultur­arbetare.

Det är jävligt synd.

Nej det här ska handla om nätverk, att allt liv strävar efter att hänga ihop med annat liv. Som en naturlag.

När jag var sådär en 10–11 år var jag en ganska enslig kille. Jag kallades för Steffe Slum. Morsan var sömmerska, utbildad i Östtyskland, åren efter Andra världskriget, och hon sydde kläder.

Jag var oönskat udda i kvarteret för jag hade en morsa som var tyska, hon och min familj dömdes efter härkomst.

Det är ju så, människor döms.

Efter religion, nationalitet och kön. Och sånt.

Det hindrar en att se likheter, och faktiska maktförhållanden.

Det fanns några andra ungar som också blev utanför, faktiskt mycket mer än jag, och blev kallade för tyskjävlar och nassesvin.

Dom var tyska judar.

Morsan var tyska och sydde kläder till mig, eller gjorde om kläder hon handlat på Frälsis på det sätt hon trodde skulle slå i det tidiga sjuttiotalet. Alltså gick jag inte omkring i V-jeans utan nån slags utlagda stuprörsjeans med påsatt tyg längst ner så dom skulle vara utsvängda. Och en omsydd sälskinnspäls och en stickad kalott!

Därför kallades jag Steffe Slum. I sjunde klass började jag hänga med folk som gick i 9:an och rökte brass, mina klasskamrater förfasade sej med all rätt och började då kalla mej Steffe Flum.

Jag är rätt glad över det namnet, jag ångrar att jag inte skaffade mig det som artistnamn. Jag tror på språklig judo.

Att göra om öknamn till sitt eget. Som bögarna. Som punksen.

Blir du satt i ett fack av andra, kategoriserad och nerklämd i en låda, ta då lådan, slå ur botten med fötterna och håll lådan runt ditt skrev och arsle som ett par felsydda V-jeans och gå runt och säg hej till folk.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Ge inte upp om mänskligheten. Inse att identiteter som klistras på dej bara är tillfälliga fenomen.

Vi är alla människor.

Det betyder inte att allt är peace and love, flummare kan vara så naiva ibland när dom är så där hippievänliga mot alla.

Titta istället på varje aktuell situation, vem har makten här? Vem tjänar på att nån annan förtrycks?

Men jag skulle skriva om att vi alla är människor, vi är alla en del av nånting större.

Och allt och alla som lever strävar efter att ingå i ett sammanhang, långsamt byggs nätverk upp mellan varelser.

Det gäller i nybyggda förorter, som Farsta var när jag var liten, det gäller i skogar som fanns förr i Sverige, det gäller i jordbruksmarken med dess mycorizza och mikrober.

Det gäller i gamla städer som Varanasi och Neapel, där trafiken flyter fast det inte verkar finnas några regler, folk känner varandra, på gott och ont, det har byggts upp organiskt och det finns nätverk mellan människor.

I indiska byar fanns förr ett system för att klara av torrperioder och uteblivna monsunregn. Man hade lager av ris och vete i varje by och byarna var moraliskt och utan skrivna kontrakt skyldiga att hjälpa varandra vid nödår.

När engelsmännen tog över tvingades bönderna att börja odla bomull för den globala marknaden.

Och köpa sitt ris.

Det här var alltså på på 1800-talet.

Man slog sönder det långsamt, organiskt uppbyggda systemet för att hantera nedgångar i skörd och mattillgång och ersatte det med ett system där var och en var för sej själv och utlämnad till bomullsprisets svängningar på den internationella marknaden.

Sen sjönk bomullspriset, torrperioden kom och miljontals indier svalt ihjäl. Det urgamla systemet för att skydda människor mot svält fanns inte längre.

Det hade tagit tid att bygga upp.

Och jag tror saker tar tid.

Man vill ju helst att det ska bli revolution och det här ruttna systemet som håller på att tippa oss över The Tipping Point där klimatkrisen får sin egen dynamik, att det systemet krossas och vi får en demokratisk och socialistisk styrelseform världen över, så att vi kan fortsätt utvecklas som art.

Men det händer inte imorrn. Jag tror vi måste börja bygga nätverk under radarn. Egna kooperationer, egna sätt att distribuera mat och kultur. Som arbetarrrörelsen gjorde mot slutet av 1800-talet.

Nya strukturer istället för dom stora, konstgjorda och framtvingade strukturer som storbolag och stater byggt tillsammans för en liten elits intressen.

All förändring sker under­ifrån, den byggs organiskt. Själva omstörtandet av gamla ruttna makter sker efter en lång tid av ett alternativt systems framväxt under maktens radar.

Och det bygger på att de förtryckta ser möjligheterna för solidaritet sinsemellan, ser likheterna i situationen och utsattheten, det gäller både flummare och bögar, Uberchaufförer och undersköterskor. Flyktingar och pensionärer med 10 mil till närmsta vårdcentral och vilsna kulturabetare i Stockholms förorter som blivit med barn och har ett andrahandskontakt med orimligt många procents påslag på grundhyran.

Det kan låta flummigt men det är så vi måste gå tillväga.

Plus & minus

Plus: Att det inte blev krig i Mellanöstern den här gången.

Minus: Att ett nytt krig är väldigt önskvärt för en av världens största och mäktigaste branscher, vapenindustrin.

Stefan Sundström
Stefan Sundström 

Är musiker. En fredag i månaden skriver han krönikor i Dagens ETC.