Krönika. Rasmus Landström.

2020-02-24 16:00
Puffetikett
Dagens ETC

Detta saknas i debatten om Biskops-Arnös skrivarlinje

Biskops-Arnös skrivarlinje likriktar litteraturen, skrev Johan Heltne i DN nyligen. En uppretad debatt följde. Men samtliga debattörer missade att beröra den underliggande frågan:

Vad händer med litteraturen i tider när formerna för det politiska samtalet är under fullständig omvandling?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

För drygt tio år sedan gick jag på skrivarskolan Wik utanför Uppsala. Det var både en fantastisk och vidrig period i mitt liv: jag skrev, söp, läste och framförallt satt jag i textsamtal. Vid dessa tillfällen satte vi oss runt ett bord och pratade i timmar om vad smattrande regn mot en bilplåt signalerar, hur man återger en fiskmås läten onomatopoetiskt och vad ”språkmaterialism” egentligen går ut på. Få saker har varit så viktiga i mitt yrkesliv som den språkliga grundforskning jag utförde då. 

Textsamtalen kunde ofta vara otroligt smärtsamma. Strindberg sa någon gång att en bok är ett utrivet hjärta upphängt på en krok, och få är nog så medvetna om det som skrivarskoleelever. Framförallt minns jag ett tillfälle då vi pratade om en sunkig sexscen som jag skrivit, där det var oklart huruvida mannen förgrep sig på kvinnan eller inte. När det blev en ung kvinnas tur att ge respons reste hon sig upp och gick ut ur rummet, till synes förstummad av hur äcklig min text var. Jag minns hur jag sjönk ner genom golvet av skam, som om det var jag själv som begått ett verkligt övergrepp.

Jag kom att tänka på det här textsamtalet när jag för några veckor sedan läste en debattext i DN av Johan Heltne. Där berättade han om sitt arbete med romanen ”Emil” under sitt skrivarskoleår på Biskops-Arnö. Romanen handlar om en man som anmäls för våldtäkt. Den publicerades i spåren av metoo och fick en del uppmärksamhet. Heltne menar dock att det var en annan roman han egentligen ville skriva, som mer handlade om gråskalor och där skuldfrågan var oklar. På skrivarskolan (och senare på förlaget) ville man dock inte veta av en sådan bok – såväl lärare som elever insisterade på att författaren tydligare borde ta ställning till huruvida Emil var skyldig. Vidare beskrev Heltne klassrumskulturen på Biskops-Arnö som sluten, synen på litteratur och skrivande utgick uttalat från marxistisk-feministisk-queer teori och lärarna vördades som helgon. Till slut gav han efter för grupptrycket – och skrev en lite sämre roman än han hade kunnat.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Kort efter Heltnes inlägg bröt en spretig och förvirrad debatt ut. På samma tidnings ledarsida beskrev Erik Helmersson Biskops-Arnö som en vänsterradikal filterbubbla där snöflingor lär sig att strypa konsten. I Aftonbladet ryckte Kristoffer Andersson ut till skolans försvar och gjorde som han alltid brukar göra – förklarade att Heltne är en ”priviligierad” medelklassman, eftersom han fått ett stipendium på 100 000 av Natur & Kultur. Lite senare anslöt Arazo Arif med en text i DN som skulle kunna stå som skolexempel på ohederlig läsning. Hon menade att Heltne bara var sur för att han inte fått mer uppmärksamhet och konstaterade beskäftigt att ”mottagandet av skarp kritik ingår i konstnärliga utbildningar”. Goddag yxskaft!

Nåväl – att svenska kulturdebatter är eländiga är knappast någon nyhet. Inte heller att de ofta slutar i en tävling om vem som är minst privilegierad. Dessutom kan man fråga sig vad Heltne egentligen hoppades uppnå med sin debatt­artikel. Att skrivarskolor likriktar sina deltagare har diskuterats in absurdum. I slutet av 90-talet anklagades de för att göra alla elever till ”Carverprosaister”, under 00-talet till ”språkmaterialister”. Idag skulle anklagelsen snarare kanske lyda att Athena Farrokhzads högstämda stil imiteras. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är trist att ingen ens försökt diskutera den underliggande frågan i Heltnes text. För den rör något större än att en plakatpolitisk litteratursyn breder ut sig, med lite utrymme för det kontroversiella. Snarare handlar den om vad litteraturen blir i tider när formerna för det ­politiska samtalet är under fullständig omvandling.

Medieforskaren Joâo Magalhâes menar att det finns ett fundamentalt missförstånd om att vi låser in oss i ”filterbubblor” idag. Jämfört med för bara 20 år sedan utsätts vi för mycket större spann av åsikter via sociala medier. Problemet ligger snarare i hur vi utför politiska handlingar. Vi går till Facebook och basunerar ut vad vi tycker för att bli ”synliga”. Detta beror på att det finns en folklig medvetenhet om att algoritmerna premierar ställningstaganden och det tydliga positionerandet. Magalhâes kallar det för ”shout out politics”, där de mest aggressiva uttalandena lyfts fram och genererar mest lajks. Han menar också att detta skapar en slags självcensur där de som vill föra nyanserade resonemang i kniviga frågor väljer att vara tysta. I ett sådant klimat gäller nämligen devisen håll med eller håll käft.

Jag har inte läst Heltnes bok. Inte heller har jag gått på Biskops-Arnö och har ingen aning om huruvida det råder en sektstämning där. Men som litteraturkritiker tycker jag mig se en sorglig utveckling i samtidslitteraturen. Böckerna som vill diskutera de verkligt svåra frågorna blir färre och färre. Det är till exempel talande att endast en roman som försökt gestalta en sverigedemokrats världsbild publicerats (Henrik Bromanders ”Vän av ordning”). Att ingen ännu försökt leva sig in i en klimatförnekares liv. Och var är alla författare som skrivit om metoo-­frågorna ur ett manligt perspektiv? Mig veterligen är Heltne och Bromander (”Bara en puss”) ensamma om det.

Kanske är det så att det politiska klimatet från sociala medier spridits till skönlitteraturen. I ett sådant landskap blir författarna rädda för att ge den andra sidan röst. Och inlevelse­förmågan får ge vika för imperativet att diskutera ”rätt” ämnen. Kvar står vi med oinspirerade ekokritiska diktsamlingar och förutsägbara queer-romaner.