Krönika. Andres Lokko.

2021-11-12 16:00
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Filosofen som (motvilligt) inspirerade Trump och brexit

Plötsligt är hans teorier överallt. Den brittiske filosofen hann precis uppleva att många av hans idéer och teorier approprierades eller utnyttjades av politiska krafter som han själv skulle betrakta som motståndarsidan, innan hans sorgliga bortgång i januari 2017 vid 48 års ålder.

Tipsa om artikeln via e-post

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Plötsligt är Mark Fishers teorier överallt.

Den brittiske filosofen hann precis uppleva att många av hans idéer och teorier approprierades eller utnyttjades – dessutom med maximal utdelning – av politiska krafter som Fisher själv skulle betrakta som motståndarsidan, innan hans sorgliga bortgång i januari 2017 vid 48 års ålder.

Några tydliga exempel på denna appropiering är Donald Trumps ”Make America great again!” och brexitörernas chefscopywriter Dominic Cummings ”Take back control”. Nyckelorden här är ”again” och ”back”.

Fisher skrev väldigt mycket om nostalgi kring möjliga framtider som aldrig inträffade. Han djupdök i nostalgins funktioner och dess föränderliga roll(er) i internet-eran.

Nostalgi drabbade popmusiken nästan snabbare än något annat. Det som en gång drog mig till Fishers texter var just hur han så ofta utgick från sina kunskaper i popmusik för att förklara betydligt större sociala förändringar och mönster.

Han menade att det som har skett inom popmusiken snart kommer att hända i politiken. Popmusiken var ju redan 1959 nostalgisk kring rockens födelse blott fem år tidigare. Och så fortsatte den att skena i många decennier.

Men 2021 är det ganska svårt att hitta någon som känner likadant inför 2016 års största hits; Coldplays sjunde album? Eller för den delen, till någon av de låtar med den kanadensiske rapparen Drake som så totalt dominerade det året?

Det handlar inte om musikens kvalitet. Snarare att ordet ”nostalgi” är allt svårare att applicera på kultur. Eror och epoker samexisterar i ett kluster, ett gigantiskt science fiction-nystan, som inte nödvändigtvis rör sig framåt kollektivt.

Men jag noterar hur jag själv allt oftare tänker på, och skriver om, nostalgi. Det är förstås inte alls detsamma som att vältra sig i den eller ens känna den.

Först och främst tror jag att det beror på att jag helt enkelt blir äldre och därför sentimental – nostalgi i dess mest oskuldsfulla form. Men det är inte riktigt sant. Snarare är det ett veritabelt smörgåsbord av olika nostalgier som börjar utkristallisera sig. De har sällan speciellt mycket gemensamt annat än själva ordet, som i sig börjar bli ett innehållsrikt paraplybegrepp.

Fisher skrev på sitt skarpögda sätt: ”Känslan av försening, insikten att ens liv utspelar sig efter guldruschen, är i dag lika oundviklig som den är förnekad.”

Det är detta både Brexit och Trump noggrant tog tillvara på. De lockade väljare till sina sidor med illusionen, hägringen, att det faktiskt har existerat en ’”guldrusch” i ett diffust förr. Det har det förstås inte. Men det är – uppenbarligen -–väldigt lätt att förledas till att tro det.

I samma bok jag just citerade (”Ghosts of my life”) reflekterar Mark Fisher över hur tekniken har förändrat våra liv till oigenkännlighet, men hur kulturen (delvis därför) har förlorat förmågan att både förstå och artikulera nuet. Eller så finns det inget definierbart nu att förstå eller artikulera?

Bara fragment av samtider som aldrig möts.

Det paradoxala är att vi verkar behöva en arsenal av nytillverkade nostalgiska mätinstrument för att kunna tillgodogöra oss nuet vi faktiskt lever i. 


Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Tipsa om artikeln via e-post
Andres Lokko
Andres Lokko 

Andres Lokko bor i Stockholm och är frilansande kritiker och krönikör.