Krönika. Selma Brodrej.

2021-11-05 12:30
Puffetikett
Dagens ETC

Kampanjandet för traumatiska uppväxter provocerar mig

Den här deterministiska besattheten av barndomen hör hemma på en tramsig divan.

Tipsa om artikeln via e-post

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

När SVT-journalisten Carina Bergfeldt med 177 000 följare på Instagram intervjuades i ­Medierna och fick frågan om hur hon, som makthavare, kunnat bryta mot SVT:s riktlinjer och genomföra en privat pengainsamling skrattade hon till innan hon svarade: “Det låter så skumt när du säger att jag är en makthavare. Jag känner mig inte som en makthavare”.

Hennes brist på självinsikt provocerade mig, men mina varningsklockor hade ­egentligen börjat ringa långt tidigare. 41-åriga Bergfeldt valde nämligen att starta intervjun med att berätta om sin trasiga uppväxt. Och om det är något jag lärt mig av att bevaka ­kultur-Sverige de senaste åren är det att ingen bra ursäkt någonsin har börjat med “jag hade det tufft som barn”. 

Det finns gott om framgångsrika personer som av olika anledningar verkar ha ett behov av att rikta blicken bakåt för att förklara sin komplexitet och legitimera sitt beteende. Något de har gemensamt är att de i dessa tillbakablickar tar rollen som underdogs. Alex Schulman gör det genom sina återkommande anekdoter om uppväxten i Farsta. Athena Farrokhzad gör det när hon skriver om sig och Yahya Hassan som ett kollektivt vi. Och ett dussin av Sveriges ledarskribenter gör det så fort de får för sig att spetsa till sina torra texter med en “personlig inledning”. 

Det kan handla om det återkommande arbetarklass-kortet (“min mamma slet sönder sin rygg som städerska och nu ska jag minsann få upprättelse”) eller att plocka högt ­värderade utanförskapspoäng  (“jag är uppvuxen utanför tullarna så jag vet vad segregationen faktiskt innebär”), eller varför inte den störigaste av de alla – nördens stora revansch (“jag var ful och mobbad på högstadiet! Men nu är jag klar med att ursäkta mig!”). 

Nu raljerar jag. Inte för att förminska den individuella erfarenheten, att vi alla bär på bagage som triggar våra osäkerheter och påverkar oss både professionellt och privat tvivlar jag inte en sekund på. Och enligt hobby­psykologen inom mig finns det få saker som är lika intressanta som just kändisars barndomar. Men på ett politiskt plan blir det här frenetiska PR-kampanjandet för traumatiska uppväxter problematiskt av flera anledningar. 

Det är dels oklädsamt. Bland mina Facebook-vänner är det inte ovanligt att inlägg börjar med en halvdan brasklapp som: “Jag trodde aldrig det här skulle hända” eller “Pappa, tack för att du kämpade för mig” och slutar med en lång skrytfest om sommarprat som spelats in, bokkontrakt som signats och prestigefulla priser man blivit tilldelad. Den här typen av karriäristiska hävdelsebehov gör mig så provocerad att jag börjar längta efter borgerligheten. Efter en Facebook fylld av adelsmän och prinsar som åtminstone fötts in i sina privilegier och därmed lärt sig att diskret och ödmjukt hantera dem. 

Men det finns ett annat problem som är ­betydligt allvarligare. För om du är besatt av din maktlösa och missgynnade barndom riskerar du att bli blind för de privilegier du besitter idag. Då spelar det ingen roll om du har hög status, stort inflytande och 10 bostads­rätter. Du ser fortfarande dig själv som en loser. Och som loser är det mycket enklare att ta ogenomtänkta beslut, som att skita i SVT:s riktlinjer. 

Vår samtid är dynamisk. Pengar, makt och karriärer fluktuerar snabbare än våra själv­bilder hinner med. Med tanke på att vi dess­utom lever i efterdyningarna av identitets­politiken och dess märkliga fetisch för vem som har rätt att prata om vad, är underdog-trenden egentligen helt logisk. 

Men eftersom de flesta av oss släppt idéerna om arvsynd och livet som ett ödesbestämt lotteri när det gäller andra är det också dags att vi släpper dem när det gäller oss själva. Att vi gör en ordentlig reality check och börjar skilja på känslomässigt självtvivel och verkligt kapital. Att vi frågar oss om det är Palme eller Freud som är den riktiga förebilden. 

För den här deterministiska besattheten av barndomen hör hemma på en tramsig divan, inte i politiken.

Tipsa om artikeln via e-post

Plus & minus

Plus: Renate Förlag, som ger ut ny och bra litteratur i affischformat.

Minus: Säsong 7 av Sol­sidan – en serie som åldrats sämre än de flesta.