BOK.

2020-02-23 15:30
  • Foto: Christine Olsson / TT
  • Foto: istock
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Detta är Espmark i sitt esse

I dagarna publiceras ”En sky av vittnen” och med den fullbordar akademiledamoten Kjell Espmark en lyrisk triologi. I diktsamlingen lånar poeten ut sin röst till de döda, och han gör det alltid med ett underifrånperspektiv på historien. Rasmus Landström läser en trilogi som tar andan ur honom.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Nyhetsmagasinet ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Nyhetsmagasinet ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Kjell Espmark debuterade som poet 1957 med ”Mordet på Benjamin”. I över 60 år har han skrivit på ungefär samma sätt och i många sammanhang betraktas han som en värdig arvtagare till Tomas Tranströmer och dennes centrallyriska modernism. Själv måste jag dock erkänna att jag länge haft lite svårt för hans poesi. Visst är han enastående duktig på att – med hans egna ord – ”fånga själen i bild”, men det har alltid funnits en tendens hos honom att lägga på ett färglager för mycket så att bilderna förlorar sin lyster. Dessutom uppstår det lätt en monoton ton i hans diktsamlingar – en besvärande högstämdhet.

Men så publicerade han ”De levande har inga gravar” 2002 som kretsade kring hans hustrus bortgång. Det märkliga med boken var att den inte skildrade de efterlämnades sorg, utan den bortgångnes. Utan att hänfalla åt metafysik, men med en slags spöklik saklighet, närmade han sig döden via en lönndörr. Det var ett mycket originellt verk som trotsade materiens järnlag om att ”där döden finns, finns inte du” (Epikuros). Själv hade jag aldrig läst något liknande och detta är viktigt om man vill förstå Espmarks sena författarskap. I diktsamlingen uppfann han nämligen två grepp som skulle bli centrala i hans lyrik under 2000-talet. Dels rolldiktningen och dels talet från andra sidan.

I dagarna publiceras ”En sky av vittnen” av den nu 90-åriga poeten. Det är den avslutande delen i en triologi, vars tidigare delar ges ut i samma volym. De övriga är ”Vintergata” från 2007 och ”Den inre rymden” från 2014 och tillsammans bildar de verket ”Låna mig din röst”. Ganska intuitivt förstår man att både rolldiktningen och – ursäkta ordvitsen – den döda vinkeln står i centrum för detta poetiska bygge. Och det ska sägas med gång: detta är en helt sensationellt bra bok. Redan i februari vågar jag påstå att årets diktsamling är här.

I ”Vintergata” ger Espmark röst åt historiens förtrampade och förtryckta. Här finns pojken som gömmer sig i jasminbusken medan samurajerna bränner ner hans by, filosofen som står inför den skeptiska kalifen i Damaskus. Författaren tar med oss på en vandring genom historiens kåkstäder och rapporterar från en pojkkropp om hur det känns att bli överkörd av en bulldozer vid Gazaremsan. Ofta är styckena skrivna kort efter själva dödsögonblicket och personerna framträder genom att dra sig undan. Detta ger dikterna en sällsam magi; man läser stroferna med känslan av att ha skådat ljus från slocknade solar. Redan 2010 skrev Tommy Olofsson i en tillbakablick på poesidecenniet att ”Vintergata” var 2000-talets bästa svenska diktsamling. Tio år senare står sig påståendet. ”Vintergata” är ett mästerverk – en diktsamling med klackarna i gravmullen och blicken riktad mot stjärnhimlen.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

”Den inre rymden” liknar ”Vintergata” med sina korta koncentrerade strofer och avklarnade bilder. Men här har Espmark lagt till ”ett lyrsikt självporträtt” mellan rolldikterna. Dessutom har fokus flyttats från de förtrampade och riktats mot akademiledamotens vardagsliv. Tankar från katedern varvas med avhandlingsarbete, den såriga relationen till modern och epitafier över bortgångna kollegor. På många sätt är det en mera ”konventionell” Espmark-diktsamling, men i sammanhanget utgör den ett fint avbrott från den månghövdade kören av röster. Den gör att klagoropen inte verkar bedövande.

Slutligen ”En sky av vittnen”. I denna nyskrivna svit återvänder Espmark till formen i ”Vintergata”. Men här har viljan att briljera med halsbrytande metaforer kastats över bord – bilderna står renrakade in till stommen. Samtidigt gör greppet att underifrånperspektivet på historien träder fram än tydligare. Espmark lånar sin röst till slavar, oppositionella som flåtts levande och män som naglats fast mot natthimlen med tusen gnistrande spikar. En kvinna som går genom en flod med ett barn i famnen talar, samtidigt som pilarna viner ovanför henne. Detta är en dikt i förskingringen som lever genom sin suggestion.

Dessutom understryker Espmark här att han aldrig varit den reaktionära stöt som han emellanåt utmålats som i media. Visst kan det finnas ett spår av kulturkonservatism i hans kverulantiska dikter om 60-talets kulturklimat, men allt tal om den ”mörkblå” akademiledamoten faller platt till marken när han lägger fram sin materialistiska historiesyn på en rysk leråker:

Jag stretade framåtböjd, som förut.

Samma rep skar in i axeln.

Det jag släpade med mig

var livegenskapen vi lämnat bakom oss.

Piskrappen kvar men hade bytt namn

till avbetalning, avbetalning.

På det lilla stycket lerjord

som mina fötter tog spjärn i.

Gud vände aldrig sitt ansikte till oss.

Detta är Espmark i sitt esse. 90 år gammal för han ännu en stilla gerillakamp från de dödas rike. Mobiliserar de plågades och utplundrades tystnad.

Det som gör att ”Låna mig din röst” kommer leva långt – långt – efter att Espmark själv anslutit sig till förbandet är dock inte de enskilda dikterna, utan den sammantagna kompositionen. Man läser boken med en känsla av att bråte faller av, vers för vers. Till slut står man där med det grymma livet bakom sig, inför dödens oväntat milda blick. Det är fullkomligt storslaget.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.