Essä.

2021-08-26 12:10
  • Kulturkrocksaktion i Stockholm i början av 1990-talet, Extinction Rebellion stoppar trafiken i en aktion år 2020.  Privat, Henrik Montgomery/TT
    Kulturkrocksaktion i Stockholm i början av 1990-talet, Extinction Rebellion stoppar trafiken i en aktion år 2020.
  • Bilder från en husockupation i protest mot ett motorvägsbygge i mitten på 1990-talet.  Privat
    Bilder från en husockupation i protest mot ett motorvägsbygge i mitten på 1990-talet.
  • Polisen radar upp gripna aktivister under klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 Jacob Ehrbahn/TT
    Polisen radar upp gripna aktivister under klimattoppmötet i Köpenhamn 2009
  • Privat
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Klimatrörelsens kamp – en lång historia av olydnad

I veckan genomförs Nordic Rebellion i Oslo, en av flera massolydnadsaktioner som sker under Extinction Rebellions flagga i Europa i augusti. Civil­olydnadsaktioner för klimatet är på frammarsch, men de är inget nytt fenomen. Tvärtom är de del av en röd tråd av protester mot mass­bilismen som kan spåras ända tillbaka till en augustidag 1969.

Tipsa om artikeln via e-post

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

På en given signal gick alla ut på gatan. Nu skulle en av de mest centrala gatukorsningarna i Stockholms innerstad blockeras. Fältbiologerna gick och satte sig på ett övergångsställe, Ung vänster och Grön ungdom tog ett annat, Alternativ stad samlades på ett tredje och anarkisterna rumlade ut på det fjärde. Bilköerna växte i rusningstrafiken. Korsningen Kungsgatan-Sveavägen fylldes istället med kultur. Ett gäng började spela fotboll, några trubadurer sjöng protestsånger och ett par gycklare jonglerade. Elever från Solviksskolan i Järna (då Nibbleskolan) dansade runt med ett hav av flaggor i olika färger.

Det låter precis som Extinction Rebellions aktion för klimatet på Kungsgatan i augusti 2020. Men det här var 30 år tidigare, måndagen den 15 oktober 1990. Aktionen kallades ”Kulturkrock – 20 minuters andningspaus” och hölls första måndagen varje månad. Trafikblockaderna spred sig från Stockholm till andra städer och även andra länder. Inspirerade av trafikblockaderna i Sverige föddes Reclaim the Streets i Storbritannien, som genomförde gigantiska musikfester i gatukorsningar och på motorvägar. Men var ”Kulturkrocken” den första av sitt slag? Långt ifrån. Massolydnadsaktioner mot klimatförändringarna och miljöförstöring har en lång historia. Och motståndet mot massbilismens och motorledernas fossila utsläpp har varit en röd tråd i klimatprotesterna under flera perioder.

Kanske var det här den första. Söndagen den 24 augusti 1969 firades Barnens dag. Stockholms stad hade bestämt att prova på en bilfri dag i innerstan efter påtryckningar från miljörörelsen. Men trafiken flödade som vanligt, ända tills Alternativ stad spärrade av hela Sergelrondellen med en enorm banderoll. ”Bilfritt 365 dagar om året” var budskapet. Året efter, i oktober 1970, koordinerades trafikblockaderna globalt, under namnet ”Internationella trafikrevolutionen”. I Amsterdam, London, New York, Köpenhamn och Helsingfors skedde aktioner samtidigt. I Stockholm hölls en hel vecka med aktioner, fotgängarmarscher, trafik-teach-ins, cykeldemonstrationer och en ockupationen av en parkeringsplats på Kungsholmen. Almstriden i Kungsträdgården 1971 blev första gången miljörörelsens massolydnadsaktioner vann en seger och satte stopp för rivningsplanerna i innerstan. Men det var inte den enda segern. Almstriden skapade ringar på vattnet. På ettårsdagen av Almstriden, den 11 maj 1972, hölls miljömarschen i Stockholm med omkring 15 000 deltagare – en av de största demonstrationerna av sitt slag i Sverige i efterkrigstid. Protesten hölls veckorna innan FN:s första miljökonferens skulle hållas i Stockholm. Stockholmsregionen fick kalla fötter och beslöt att stoppa motorvägssatsningarna i regionen – och det tog nästan 20 år innan de togs upp igen.

Biltrafiken var den första klimatstriden på 70-talet. Miljörörelsen gjorde ingen åtskillnad mellan stadsfrågor, miljöfrågor och klimatfrågor. Bilismen tog utrymme i städerna, utsläppen påverkade både människor, miljö och klimat. Bilismen påverkade städernas utformning men också produktionens utformning. Var man jobbade, var man bodde, hur varor och människor transporterades. Minskandet av kol och olja kopplades till motståndet mot kärnkraften, det diskuterades hur man skulle kunna skapa ett lågenergisamhälle. Klimatförändringar kopplade till användandet av fossila bränslen diskuterades parallellt med andra effekter av utsläppen, såsom försurningen av skogen och skogsdöden. Efter förlusten i kärnkraftsomröstningen 1980 kom miljörörelsen att flytta över fokus till frågan om trafikutsläpp, skogsdöden och skogsskövlingar. 1986 bildades på initiativ från Alternativ stad och Fältbiologerna European Youth Forest Action, EYFA, ett nätverk som kom att få stor betydelse för kommande decenniums miljö- och klimataktioner. EYFA band samman frågor om avverkning av fjällnära urskogar med försurning och skogsdöd i Europa. Men de band också samman folkrörelser i öst och väst, i en period av Östblockets upplösning och Europeiska unionens bildande. Årliga miljöläger, Ecotopia, hölls för de europeiska miljörörelserna i Östeuropa, med solidariska betalningssystem som gjorde att det möjligt för östdeltagare att komma. Det var ur EYFA:s nätverkande som de internationella klimataktionsdagarna uppkom.

Miljö- och klimatrörelsen var tvungna att ta klivet upp på den europeiska arenan. Fossilkapitalet hade redan gjort det. 1983 tog Volvos dåvarande VD P G Gyllenhammar initiativ till lobbygruppen European Roundtable for Industrialists. Gyllenhammars lobbygrupp blev en av de centrala aktörerna i skapandet av den Europeiska unionen. För att upprätta en gemensam inre marknad i Europa och kunna konkurrera med USA och Japan, behövdes inte bara en inre frihandelszon i Europa, en harmonisering nationernas lagstiftning och en gemensam valuta – det behövdes också en gemensam standardiserad infrastruktur. Industrin höll på att ställa om till Just-in-time-produktion, det vill säga att man skar ner på lagerkostnader, att outsorcade producenter tillverkade direkt när efterfrågan uppkom och att alla varor ständigt befann sig  i logistikflöden på väg att levereras. För att skapa den inre marknaden måste ett blodomlopp skapas, där varor, transporter, finans och information kunde cirkulera. Denna enorma infrastruktursatsning, pådriven av Gyllenhammars lobbygrupp, kallades Transeuropeiska nätverk. Förutom uppbyggandet av telenät och energinät (för handel med el, olja och gas) lades gigantiska resurser på att skapa ett transportnät på 15 000 kilometer motorväg inom Europa. För Sveriges del innebar det byggandet av Öresundsbron, kringfartsleder kring storstäderna och en nordisk sammanhållen motorvägstriangel mellan storstäderna.

Den första skolan i massolydnad mot motorvägssatsningarna blev protesterna mot utbyggandet av E6:an i Bohuslän, vilket var en del i European Roundtable for Industrialists begärda Scandinavian Link, som skulle löpa mellan Oslo och Tyskland. En koalition av miljöorganisationer, Motlänken, arbetade med att stoppa vägbygget. I oktober 1987 ockuperade miljöaktivister skogsområdet. De så kallade Trädkramarna använde sig av civil olydnad, de klättrade upp i träden och kramade sig fast. Trädkramaraktionerna fortsatte vid ett tjugotal tillfällen i ett år. Över fyrahundra aktivister dömdes för ohörsamhet mot ordningsmakten, vilket räknat på så sätt gör det till den största civilolydnadsaktionen i Sverige. Trädkramarna i Bohuslän blev en inspiration för vägmotståndet i hela landet.

Trafikblockaderna och kulturkrockarna 1990-1991 i storstäderna skapade en ny generation unga miljöaktivister. EYFA började 1991 genomföra globala aktionsdagar för vägmotståndet i Europa, vilket blev nästa steg för deltagarna i kulturkrockarna. På en av de första aktionsdagarna i november 1991 blockerades en motorväg i Stockholm och i maj 1992 blockerades Sergelrondellen. Parallellt med blockaddagarna hölls ”Motståndshelger”, där aktivister utbildades i trafikfrågor och civil olydnad. Genom EYFAs internationella Ecotopialäger knöts kontakter med vägmotståndet i de olika europeiska länderna. Svenska aktivister reste och besökte miljöaktioner i Tyskland, Earth Firsts protestläger i Storbritannien och ockuperade bergsbyar i Pyrenéerna, som blivit motståndsplatser mot det transeuropeiska nätet.

Det europeiska vägmotståndet hämtade mycket kunskap och inspiration från 80-talets fredsläger och antikärnvapenläger; permanenta läger upprättade utanför militärförläggningar där workshops, marscher och massolydnadsaktioner genomfördes. Lägren blev med åren allt mer avancerade, med en egen infrastruktur kring kommunikation, matlagning, sjukvård, sanitet och övernattning och utrymmen för massmöten. Varje massaktion skapade nya mer experimentella former av olydnad.

Vid vägmotståndet i brittiska Twyford Down byggdes ett helt system av trädkojor och aktivister kedjade sig fast med cykellås på vägmaskinerna. I östra London ockuperades alla hus som låg i vägen för motorvägen M11 och förvandlades till förstärkta barrikader, med tunnelsystem och vakttorn att kedja fast sig i. Aktionsdagarna underlättades samtidigt av det gick att göra mejllistor, vilket gjorde den internationella koordineringen smidigare och snabbare. I Sverige organi­serades motståndsläger vid byggplatserna för Öresundsbron och Stockholms motorleder, det så kallade Dennispaketet. Motståndet mot Dennispaketets motorleder fick en unik bredd i antal organisationer som deltog – men även i mängden av metoder som användes. Där fanns borgerliga naturkonserverande krafter samlade i Hagabrunnsvikens vänner och Stiftelsen Stolta Stad, Naturskyddsföreningens alternativa utredningar, nätverket av lokalorganisationer och miljöorganisationer samlade kring Alternativ stad i paraplyet Ur tid är leden. Därtill fanns det en radikal ekoanarkistisk miljöaktivistscen som vuxit fram ur trafikblockaderna och som höll i olydnadsutbildningar, hade lokala mötesplatser som Kafé Monkeywrench (namnet togs från en roman om en grupp som saboterade vägmaskiner, så kallad monkeywrenching), fanzines som Ekologisten och Miljöaktivisten, aktionsgrupper som Kokosbollarna (de första provborrningarna för Österleden skedde vid en gammal kokosbollsfabrik) och Asfaltsdjungelns indianer. Ur detta växte aktionsnätet Social­ekologisk aktion fram, som genomförde vägmotståndsläger i form av ockuperade hus i Häggvik och skogsläger i Huddinge mot vägbyggena. Civil olydnadsaktioner blandades med en hel våg av direkta aktioner och nattliga sabotage mot vägmaskiner. Trots denna stora bredd och radikalitet hölls rörelsen samman i alla sina delar under fem år, tills Dennispaketet stöp på sina skenande kostnader i slutet av 90-talet.

1990-talets radikala miljöaktivism och globala aktionsdagar kom efter att vägbyggena bromsades upp i Europa att allt mer övergå i den framväxande globaliseringsrörelsen. Klimataktionsdagarna blev globala aktionsdagar mot nyliberalism, där gatufesterna flyttade in i finanskvarteren och förlamade innerstäderna (London 1998) eller blockerade de globala frihandelsinstiutionernas toppmöten (Seattle 1999). En rörelse som på 00-talet återvände till klimatfrågan, med arrangerandet av Climate Camps och massmobiliseringar kring klimattoppmötena (som COP15 i Köpenhamn 2009). För att nu återfinnas i form av Ende Geländes blockader av kolgruvor och annan fossil utvinning, Folk mot fossilgas massolydnad mot den planerade naturgashamnen i Göteborg och Extinction Rebellions nedstängningar av stadskärnorna för att utlysa klimatnödläge.

Klimatolydnaden är på gatorna igen. Den har haft en lång historia för att komma hit. Utan en växande olydnad riskerar vår framtid bli kort. 

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Tipsa om artikeln via e-post