Recension.

2020-03-19 19:27
”Ett kritiskt dissekerande av en nutidsmänniskas helt ohjälpliga narcissism, den som sticker upp sitt fula tryne hur väl man än vill”, skriver Jenny Aschenbrenner om Vigdis Hjorth nya roman ”Lärarinnans sång”.  Bild: Agnete Brun
”Ett kritiskt dissekerande av en nutidsmänniskas helt ohjälpliga narcissism, den som sticker upp sitt fula tryne hur väl man än vill”, skriver Jenny Aschenbrenner om Vigdis Hjorth nya roman ”Lärarinnans sång”.
Puffetikett
Dagens ETC

Recension: Vigdis Hjorth skildrar en människa i fritt fall

För några år sen slog hon igenom rejält i Sverige med familjeuppgörelsen ”Arv och miljö”. Nu kommer hennes nya bok på svenska. Jenny Aschenbrenner har läst en otäck skildring av en människa som försätts i fritt fall

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Lotte Bøk vill vara god. Hon vill vara snygg också men vill inte vilja det. Hon är 57 år gammal, lärare i dramatik vid Oslos konsthögskola och oupphörligt upptagen av sig själv. 

Det är hennes sång som den norska författaren Vigdis Hjorth sjunger i sin nya roman. En lika skarpögd samtidsskildring som familjeuppgörelsen ”Arv och miljö”, men utan den starka personliga förtvivlan som gjorde den så hjärt­skärande. ”Lärarinnans sång” är kyligare. Men ändå fängslande och berörande, när den följer Lotte Bøk under de månader av hennes liv då allt faller samman, då hela den väletablerade medelålders kulturmänniskans lilla tillvaro kraschar.

Den kraschar med små, små steg. Det räcker att ytterligare en blick riktats mot henne och hennes handlingar, utöver hennes egen granskande och kritiska. Konststudenten Tage Basts till exempel, som till sitt examensprojekt börjar filma Lotte för att, som han säger, visa på sambanden mellan liv och undervisning. 

Hans blick blir den lilla gnista som Lottes lättantändliga ego behöver för att verkligen börja härja. Hans kamera och hans intresse gör henne intensivt självmedveten. Allt ska granskas och bedömas och viktas och till sist går det sönder. Till och med språket, som varit hennes bästa vän, vittrar av allt petande och pillande. 


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Det blir så ängsligt och svårt att leva. Glappet mellan den hon vill vara och den hon tycker sig vara i de andras ögon är så stort, så brutalt, att det bänder sönder hela hennes tillvaro.

Ändå är hennes liv helt vanligt.

Lotte går till sitt arbete, hon köper en sojalatte och lägger växeln i den rumänska tiggarens kopp, samma sak varje dag. Hon passerar en a-lagare och ignorerar honom lagom mycket, så att han inte tror att de har kontakt, men ändå så att det inte framstår som att hon inte alls ser sin medmänniskor om de inte är tillräckligt välanpassade och framgångsrika. Hon undervisar sina teaterelever i Bertold Brechts dramatik. Levererar emotionellt laddade föreläsningar som ska skaka lite engagemang in i studenterna. 

Långt bort i Australien finns hennes dotter och barnbarn, här hemma i Oslo mest ett yrkesliv och en bekantskapskrets. En liten sfär av likasinnade, den sorts väletablerade kulturarbetare som bär konstens institutioner på sina plikttrogna och välklädda axlar. En grupp som får oförtjänt mycket skit när politiker, satiriker och populister vill hitta välmenande mesar att skylla samhällsproblemen på. Men när Vigdis Hjorth sätter sitt sökarljus på denna sorts människa känns det mer som självkritik. Ett kritiskt dissekerande av en nutidsmänniskas helt ohjälpliga narcissism, den som sticker upp sitt fula tryne hur väl man än vill, hur mycket Brecht man än läst. Kultur utgör inget vaccin.

Även i denna roman använder Vigdis Hjorth orden för att skrapa av lager på lager av försonande fernissa för att blotta den fula insidan. Skillnaden är att här knappast finns ett entydigt svar om vem Lotte Bøk egentligen är, inget ruskigt monster dolt bakom förljugenhet. Kanske bara en helt vanlig människa fast i sin egen futtighet.

Det är en lågmält otäck skildring av en människa som försätts i fritt fall. För till sist lyckas Tage Bast ”avslöja” Lotte som just allt det hon inte vill vara: labil, självupptagen, falsk och irrationell. Eller om hon blev allt det just av hans blick. Det är också en lågmäld satir över vår tid och dess krav på vaksamhet och självbetraktelse, där allt från sociala medier till karriär­strategier och verklig psykologisk självinsikt tycks samverka och bygga en stor, stor spegel där vi bara ser oss själva. 

Lärarinnans sång

Vigdis Hjorth 

Natur och Kultur