Recension.

2020-02-26 16:30
Som kvinna född några år efter författaren är det lätt att känna igen sig i den hopplösa arbetsmarknaden, bostadssituationerna och dejting­apparnas förbannelse, skriver Nora Wurtzel efter att ha läst Dolly Aldertons ”Allt jag vet om kärlek”. Bild: Taylor Herring/CC BY-NC-ND 2.0
Som kvinna född några år efter författaren är det lätt att känna igen sig i den hopplösa arbetsmarknaden, bostadssituationerna och dejting­apparnas förbannelse, skriver Nora Wurtzel efter att ha läst Dolly Aldertons ”Allt jag vet om kärlek”.
Puffetikett
Dagens ETC

Välskrivna lyckotips för kvinnliga nittiotalister

Journalisten Dolly Alderton har kallats för en Caitlin Moran för millenniegenerationen. Nu har hennes debut, som sålt som smör i England, kommit på svenska.

Nora Wurtzel har läst ”Allt jag vet om kärlek”.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Journalisten Dolly Alderton skriver i sin debut ”Allt jag vet om kärlek” om processen som brukar benämnas som ”att bli vuxen”. Den till synes själv­biografiska boken inleds med reflektioner om tjejers självbild och besattheten av kärlek som börjar i tidig ålder. Romanens Dolly benämner sig själv som ”millennial” och är en del av den första generationen som växer upp med onlinedejting, hela vägen från MSN till Tinder. På så sätt tar vi del av ett nytt, men redan lite uttjatat, romans­problem: Vad händer med en dejt när man redan avhandlat alla viktiga samtalsämnen innan man mött varandra för första gången?

Alkoholindränkta historier

Vi får följa Dolly som försöker ta makten över sitt eget liv och som i sin längtan att blir vuxen börjar dricka mycket och tidigt. Det är inte den klassiska bilden av alkoholproblem som byggs upp, Dollys längtan är gränslös, för med sig minnesluckor och potentiellt farliga situationer. Men allt är bara byggstenar i konstruktionen av ett jag som är mästaren av anekdoter och alkoholindränkta historier. Supandet, knullandet och knarkandet blir enligt henne själv feministisk handling.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Formen är varierad och boken är uppbyggd av bland annat listor, ironiska mailinbjudningar till evenemang, recept på den bästa bakismaten, utdrag ur sms-konversationer och en förteckning över de sämsta dejterna Dolly någonsin varit på. Aldertons prosa är fullspäckad av känslor utan att tippa över i en avgrund av superlativ, hennes underhållande dialog känns relativt autentisk. Något som däremot stör läsningen är de ständiga referenserna till Londons klubbar och gator, en barriär för läsare som inte kan staden utan och innan.

Efter att ha blivit dumpad drabbas Dolly av ätstörningar och även om hon blir frisk släpper hon aldrig kalorierna och kilona helt. Här finns också en feministisk tråd, med fejkade orgasmer och kroppsbehåring i fokus. Andra delar känns mer daterade, som tron på att viktnedgång är synonymt med lycka – eftersom smala tjejer är glada tjejer. Att kvinnor aldrig är bra nog, medan det för killar, som Alderton uttrycker det, räcker med ett trevligt leende samt ”lite hår på huvudet och en okej tröja”.

Millenniegenerationsroman

Några turbulenta år slutar i terapi för Dolly. Samtidigt gnager skammen kring att egentligen ha det ganska bra, tanken på att det alltid finns någon som har det sämre, känslan av att vara en bortskämd medelklassfitta som inte borde må dåligt. Det är en högst privat berättelse, men samtidigt allmängiltig. När tiden går fortsätter hon leva sitt liv som förut, medan alla i hennes närhet växer upp och går in i en tvåsamhet. Ensamheten är slående.

Bokens styrka finns i dess relaterbarhet. Som kvinna född några år efter författaren är det lätt att känna igen sig i den hopplösa arbetsmarknaden, bostadssituationerna och dejtingapparnas förbannelse. Många gånger har jag hört män mala på om Ulf Lundells ”Jack” som den stora generationsromanen, och kanske har kvinnliga nittiotalister här sin motsvarighet.

Bitvis blir boken ett hetero­manifest och ibland får jag känslan av att författaren tolkar sin egen titel lite för bokstavligt: att ”Allt jag vet om kärlek” försöker täcka in exakt allt. Det blir ibland repetitivt och långdraget, särskilt mot slutet när Alderton maler på om hur relationen med vännerna är den sanna kärleken och vikten av att finna sig själv. Betraktelser om att låta jaget läka är kanske vackra, men romanen blir lite för mycket av en självhjälpsbok när tipsen till lyckan duggar alltför tätt.

Allt jag vet om kärlek

Författare: Dolly Alderton

Översättare: Maja Willander

Förlag: Norstedts