Ledare. Birger Schlaug.

2020-04-04 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Extrem globalisering lämnar vårt samhälle illa rustat för krisen

Någon sorts balans mellan globalisering och självtillit måste upprätthållas om vi inte ska tappa all kontroll över vår framtid.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

”Befolkningens reaktioner kan komma att påverka möjligheterna att implementera åtgärder för att förhindra smittspridning.” Så skriver Folkhälsomyndigheten i en rapport som kom 2015. Det är väl ingen överdrift att påstå att delar av medel- och överklassen är det största problemet vad gäller detta, medan de lägre klasserna av ekonomiska skäl inte tillhör grupper som vare drar till Alperna för att smittas eller till Åre och Sälen för att smitta. 

Före corona tittades snett på tiggare med pappmugg, numera tittas snett på främst Stockholmare med suv på väg mot fjäll och kust. Det drivs ganska friskt med nollåttorna. Kanske är det landsbygdens revansch efter åratal av uppvisat lantisförakt och urbana mediers koloniala tal om “landsorten”? Jag kan ha en viss förståelse för det i så fall.

I den där rapporten från 2015 finns mycket att läsa. Och en del att förundras över. Till exempel hur det kommer sig att politiker och andra makthavare inte brytt sig om budskapet. Så här skriver nämligen Folkhälsomyndigheten:

“För att landsting och kommuner ska vara bättre rustade inför en pandemi krävs att de bygger upp lager av förbrukningsmaterial… Det är angeläget att lyfta denna fråga inom landsting och kommuner och att engagera upphandlingsenheterna i detta arbete.”

Under de fem år som gått sedan rapporten skrevs har just-in-time-ideologin, som en del av kortsiktighetens förbannelse som kännetecknar den sentida globaliserade kapitalismen, varit styrande för politiska beslut. Begrepp som självtillit och basförsörjning har inte varit populära. De har ansetts som omoderna. Medan globalisering och ansiktslös frihandel uppfattats som modernt och tillväxtskapande. Att globaliseringens avarter innebär att principen faller en så faller alla gäller har inte fungerat som väckarklocka. 

När pandemin kom över oss så spelades scener upp av bekymrade politiker och andra beslutsfattare. De konstaterade storögt att inte bara läkemedel utan också skyddsutrustning och provtagningsmaterial lagts ut på globala marknadsaktörer som vårt samhälle inte har det minsta lilla kontroll över. Förvånade miner och beklagande suckar är påklistrade eftersom detta är en del av den ideologi som de storögda inte bara försvaret med näbbar och klor utan också propagerat för. 

Just läkemedelstillverkning är speciellt intressant ur ett globalt perspektiv. Som följd av globalisering och idén om frihandel utan miljökrav sker sådan i lågkostnadsländer som Kina och Indien där utsläpp såväl påverkar djurs som människors hälsa. Med gigantiska utsläpp som göder multiresistenta bakteriestammar. Antibiotikaresistenta bakterier har tagit mångfalt mer liv än fladdermusens coronapandemi lär göra. 

Det minsta vi skulle kunna göra är att ställa krav som om alla vi i “den globala byn” sågs som medborgare och inte som utbytbara kuggar i ett ekonomistiskt systemtänkande. Men den sentida globaliserade kapitalismen rymmer inte sådan hänsyn. Just den sortens hänsyn tas inte heller av de nationalistiska och främlingsfientliga krafter som fått ensamrätt på globaliseringskritik. Det är obegripligt att såväl gröna som röda politiker låtit Marine Le Pen och hennes vänner i praktiken få ensamrätt. 

Det svenska gröna parti som jag var med och bildade byggde sin ideologi på begrepp som “självtillit” och “robust samhällsbygge” utan att tumma på den kosmopolitiska värdegrunden. Med åren uppfattades det förstnämnda som omodernt. Rädslan att bli förknippad med nationalistiska bakåtsträvare spelade väl sitt till. Insikten att globaliseringskritik inte behöver låta som i Donald Trumps iscensättning eller Le Pens retorik utan lika väl som i Bernie Sanders iscensättning och den globala rättviserörelsens retorik.

Av detta borde såväl röda som gröna också i vårt land lära. 

Någon sorts balans mellan globalisering och självtillit måste upprätthållas om vi inte ska tappa all kontroll över vår framtid. Balans, detta vackra ord, står i bjärt kontrast till såväl inskränkt nationalism som till den fundamentalistiska globalisering vi lever med idag.